jag bor med arton underbara människor men ändå känner jag mej ensam. alla har någon- utom jag.

jag saknar alla mina kompisar hemma. det var alltid så lätt att umgås med dem. att alltid veta att man har en plats vid bordet, får veta hemligheter, blir litad på, ha några man vet att man kan lita på till hundra procent. det känns så bra. här i falköping känner jag att jag verkligen kan lita på sofie, astrid och angelica. man alla tre har lixom någon som de är extra nära med. angelica och astrid har varandra och sofie har tim. 
jag vet ändå inte om allt det här faktiskt passar mej. jag vill kunna gå ut på helger, träffa mina kompisar när jag vill- inte tvingas vara med dem hela tiden för att jag bor med dem, shoppa och bara vara mej själv. inte bli tvingad att träna volleyboll flera timmar om dagen, inte kunna dricka, umgås med folk jag inte känner att jag har någonting gemensamt med osv.

vet inte riktigt varför allt känns fel, men det gör det. och det känns som jag inte kan göra nånting åt det.