ända sedan oscar föddes har jag börjat se på familjen utifrån. jag har alltid tänkt att om inte jag föddes skulle dem fyra bli en enda lycklig familj och slippa alla bråk. mina bröder bråkar aldrig, dem är duktiga och blablabla men jag är bara pain in the ass. det ha alltid varit så, att jag på ett eller annat sätt har känt mig utanför familjen, det har alltid varit dem och jag, aldrig vi.

jag vet inte om jag orkar med det här mer, ändå är det bara jag som får skulden. pappa klagar på mig och säger att "mamma hålller på att gå in i väggen, hon vill inget hellre än att ni ska få en bra relation igen" osv.. det borde vara tvärt om, att pappa pratar med mamma om att jag är en tonåring. alla tonåringar bråkar med sina föräldrar och det är bara att tacka och ta emot, för att de gjorde samma sak när dem var tonåringar.

nu orkar jag inte skriva mer, gråter så jag ser knappt tangenterna. och som allt personligt eller opersonligt jag skriver i bloggen så ber jag er att inte ta upp det med mig eller någon annan. måste ni säga nått, gör det via msn eller liknande.