Asså fan, jag vet inte vad jag ska skriva. jag tror jag vill flytta hem- men jag vågar inte riktigt. när jag sitter här i falköping tänker jag ständigt på shopping, rudbeckskolan och hur gärna jag skulle bara typ sitta hemma och tjocka mej med B&J och en riktigt dålig film hos ellen, eller köpa massa random mys mat och äta på berget tillsammans med alla tjejerna och att allting bara ska vara som förut. förut som vi hade det i åttan när allting var bra, innan folk började bråka, innan vi började få ångest över gymnasie och slutbetyg, innan jag flyttade eller äns sökte hit.

Jag var överlycklig när jag kom in här på volleybollgymnasiet, jag trodde verkligen inte att det var sant, jag trodde inte jag ens hade en chans att bli reservintagen, men så flyttade jag iof. hit och allt kändes annorlunda, spännande och roligt- det kändes precis som på lägrena. Ett läger brukar vara ungefär en vecka, och det är ungefär så länge man pallar det här! Visst är skolan helt okej, folket i allmänhet också (utom linn då som jag verkligen inte klarar av) men asså jag känner att det här ger mej ingenting. och är det verkligen lönt att slösa bort tre år av sitt liv på att göra något som bara är helt okej? när jag tänker på min framtid ser jag inte volleyboll-  det är verkligen inte det här jag vill med mitt liv! satsa på elit volleyboll för vad? för att inte ha roligt och inte ha någon fritid i tre år och sedan bara skita i det man lärt sig? Jag tror inte det va! det känns verkligen inte lönt asså ...

samtidigt vet jag inte hur jag skulle kunna berätta för mina föräldrar att jag inte trivs. Jag har aldrig haft en sån relation med mina föräldrar så att vi har pratat om kompisar, killar, skolan och lixom känslor över huvudtaget. när jag tänker efter så är den ända jag har pratat med på riktigt min farmor, och sist det var var lixom när jag gick kanske i 3an och vi pratade om att jag var kär i Andreas eller att Jannis var snygg eller även ännu tidigare än så -redan på dagis-  när vi pratade om att jag var kär i Sebastian och att vi hade "gift oss" och gömt oss i buskarna och pussats.



nu känner jag att jag har kommit ut lite på villovägar men jag tror ni som läser fortfarande förstår mitt problem:

Jag är en stockholms tjej som gillar att spela volleyboll- jag klarar inte av att bo på landet här i falköping och leva volleyboll.