det gjorde inte direkt ont eller så, det va med det symboliska som gjorde ont. att han faktiskt gjorde det en gång till, symboliskt, är det som får mig börja gråta. han gör det och kommer sedan in i mitt rum två minuter senare som om ingenting har hänt. asså jag fattar inte hur det bara kan vara jag som blir påverkad av det här, det känns som de inte bryr sig verkligen. jag mår skit över att vi bråkar hela tiden och jag vill ju inte ha det så här egentligen. jag älskar ju mina föräldrar, men det blir alltid fel på ett eller annat sätt. jag hatar det här.

nu sitter jag och gråter igen och funderar över falköping. gjorde jag rätt som flyttade hem? är det värt att offra så mycket för att få lite bättre utbildning? mina betyg lär ju inte vara högre här eftersom jag läste 700 poäng volleyboll där, så det är verkligen bara kunskapsskillnad. jag saknar alla människor som bara den och jag klarar inte av att bo med mina föräldrar. asså fan, jag vet inte vad jag ska göra. allt känns verkligen skit just nu. jag orkar inte.