jag har bestämt mig för att börja bli mer tacksam. jag har aldrig riktigt tänkt på vad andra människor lever med för hemskheter. eller jo, visst har man tänkt, men man kan aldrig riktigt förstå. jag har flera kompisar som har eller har haft det jobbigt hemma med bortgågna familjemedlemmar eller andra problem hemma så som alkohol, droger och föräldrar i fängelse. tyvärr går det aldrig att förstå saknaden eller skammen, det ända man kan göra är att hjälpa till så gott man kan och ställa upp. men fy fan, det är inte kul att se folk man bryr sig så mycket om lida.. ibland önskar jag att det kunde vara jag istället.