idag när jag och athina skulle till bussen och vi såg den komma när vi var riktigt lååångt borta fick vi lite lagom panik och skrek i riktiga målbrottsröster "spriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing, spriiiing, spriiiing". som om vi inte kunde springa utan att skrika, haha. det sjuka var att när jag sprang kände jag inte att det var jobbigt på något sätt, trots att vi sprang både snabbt och "långt". det ända jag tänkte när jag satt på bussen var hur otroligt skönt det var ute. det var kallt, men ändå skönt- friskt (som en annan tant skulle kunna säga, haha!). jag har inte riktigt börjat förstå att hösten verkligen är här, jag som fortfarande springer runt i min gröna vårjacka. iallafall så hittade jag de här två bilderna som jag tog som hastigast för två veckor sedan eller något sådant och det var ju höst redan då! vad jag är blind..