varje gång jag öppnar mig mun för att dela med mig av någonting, en vilja, en åsikt eller bara en tanke sker alltid samma sak. jag har provat att vara tyst och göra allt jag borde och därmed komma udan bråk relativt väl. men att leva i en familj där man själv inte kan uttrycka sina viljor och åsikter utan att det blir bråk är inte rätt. det känns som att jag inte tillhör familjen, som att de inte alls känner mig. de har ingen aning om vad jag har för ambitioner i livet och vad jag njuter av utan tror att allt i mitt liv kretar kring kläder, att vara snygg, pengar, kändisskap osv. det är inte en enda av dem som ens verkar ha tänkt tanken på att jag faktiskt kan ha andra ambitioner och viljor, att det kan finns andra anledningar till att jag vill ha pengar än att köpa en ny väska etc.

jag skrev tidigade om filmen the blind side och att jag vill bli som henne och ja, det vill jag verkligen. men det är inte bara hennes hjälpsamma sida och att kunna hjälpa någon ut ur fattigdom och sorg som jag vill komma åt. istället lockas jag även utav att hon verkar så oberoende av pengar, det är inget problem för henne. vill hon köpa en väska så köper hon den, vill hon köpa massa kläder till en (då) främmande pojke så gör hon det. det är inget hinder. precis det vill jag kunna uppnå, att pengar inte är något hinder. att utan ekonomiska problem kunna åka till afrika och ta hand om sjuka, hungriga och ensamma barn på plats och samtidigt skänka pengar för att barnens förutsättningar ska kunna förbättras. jag vill kunna göra en förändring och hjälpa så många människor, men för att detta ska fungera bra ekonomiskt har jag som ambition att först få en egen bra ekonomi innan jag kan hjälpa andra med deras, på riktigt.

jag vill hjälpa till och göra skillnad, inte bara prata om att det ska ske. precis som morfar, min älskade morfar.