när jag vaknade imorse var jag först helt överlycklig. när jag sen insåg att det bara va en dröm försvann den glädjen fort. jag drömde att jag skulle hem till ellen (vet inte varför). när jag kommer upp för trappan till huset står dörren öppnen och i dörren står astrid och issa. astrid bara ler lite finurligt medans issa börjar gråta och springer fram till mej. jag kommer ihåg hur härligt det kändes, vilken lättnad det var att ha mina kompisar tillbaka. efter att vi har kramats en stund tar hon mej i handen och går in i ellens rum. och vilka ligger inte där i sängen och väntar på mej om inte anna, palle, ellen och mickis. det blir massa tårar och ett stort kramkalas. allt kändes så äkta. jag kommer tillochmed ihåg att det kändes konstigt när jag skulle krama ellen för vi har aldrig varit något för att hålla på o kramas eller snacka om hur mycket vi betyder för varandra eller så. vi har alltid varit mer som systrar (och jag har väl alltid varit lillasystern (a)) som bara vet att vi är viktiga för varandra och att vi alltid kan prata med varandra. jag tycker det är hemskt att hon tror att jag har pratat om hennes pappas död och sånt med rasmus. jag förstår inte hur hon kan tro något sånt om mej, men det är klart att om det är de ända hon har hört så tror väl hon på det. dock borde hon överväga att försöka prata med mej. vi ska ju kanske träffas i göteborg, vilket jag tycker kommer kännas jättejobbigt. jag hoppas verkligen att josefins familj ska följa med så jag kan vara med dem istället och slipper träffa henne. samtidigt tycker jag de vore skönt att träffa henne och förklara för henne att jag inte har sagt nånting.



usch, jag vet inte vad jag ska göra. hon va verkligen som en syster för mej.