guld kort på grönalund, foundationrand, idomin på läpparna, stort rufsigt superblonderat hår, kattstreck och elverket. det va drömmen det.. när jag tänker tillbaka på den tiden och hur glada och lyckliga alla som verkligen levde ut sin fjortis tid verkade blir jag nästan lite ledsen. varför gjorde jag inte bara allt som jag drömde om? jag va liten, det va okej.. på den tiden va det "ingen" som såg ner på fjortisar eftersom "alla" va det. jag kommer så starkt ihåg en gång i sjuan när jag gick med anna, palle och ellen (på den tiden då jag inte umgicks så mycket med dem) så berättade anna att hennes storebror hade kallat henne för fjortis och hon visste inte hur hon skulle reagera. mot honom hade hon lekt lite småsur men egentilgen hade hon blivit jätteglad av kommentaren. komiskt att man ville vara sådan, men synd att man inte levde ut sina drömmar medan man hade chansen. nuförtiden är det inte riktigt så lätt att förverkliga det man verkligen vill.