blev lite smått irriterad när pappa tjatade om att jag skulle komma upp, men när han blir sur för att jag inte kommer direkt (vilket inte gör någon skillnad för honom egentligen!) och går och stänger av internet får jag panik. hur omoget är inte det, att bara komma och förstöra? precis sådant tjat och sånna här onödiga bråk som jag inte pallar. för ja, visst blev det bråk.. och när jag tänker på det en del hårda ord också. jag förklarade åter igen att jag inte vill bo med dem pga sådana saker och att det är dels sådant som gör att jag inte trivs med familjen och att jag vill bo själv. när pappa då svarar att det är ömsesidigt, alltså att han också vill att jag inte ska bo med familjen så vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. borde väl egentligen bli ledsen, men det känns dumt på något sätt. visar jag att jag bryr mig så "förlorar" jag ju. jag vet att det är sjuuukt omoget att hålla på med sådant, men helt seriöst så klarar jag bara inte av min familj.. eller snarare mina föräldrar.

vi skulle förresten åka iväg någon vecka med bara familjen imorgon var det planerat. dock är ingenting bokat utan vi skulle åka lite spontant, men inte ahr vi bokat någonting nu heller. även fast det känns synd, jag ville gärna åka till södra frankrike typ rivieran och nice, så blir jag lite lättad också. en vecka iväg med bara familjen då jag är tvingad till att umgås med dem skulle bara kännas jobbigt. jag bråkar med mamma och pappa hela tiden, och de vill bara gå och titta på massa sjukt tråkiga saker och marcus och oscar har ju varandra. tänk om jag hade haft en storasyster eller kanske en storebror, då hade jag kunnat ha det så otroligt mycket roligare med min familj.

kommer ihåg när jag var mindre och bråkade med mina föräldrar, en dag speciellt. jag har ingen aning om vad vi bråkade om eller så, men jag vet att vi var ute hela familjen någonstans och så började vi bråka. det slutade med att mamma, pappa, marcus och oscar gick på en promenad och köpte glass och jag satt ensam och ledsen på en bänk. just i ögonblicket när jag såg de vända ryggen till mig och vända mig tänkte jag på vilken perfekt liten familj de hade varit utan mig och undrade om det någonsin skulle bli så. som det är nu så verkar det nästan som att det är så, vilket känns superhemskt! familjen är ju meningen att vara det viktigaste man har osv.

nej usch, blir ledsen när jag tänker på det. men känner att det kanske är bäst för mig att bo kvar med min familj. min rig familj i falköping.