jag saknar den där som kunde få allt att kännas bra för en liten stund bara genom att komma in i rummet. jag känner att jag verkligen skulle behöva den personen nu. jag har aldrig varit tjejen som gråter (isåfall av frustration) så nu vet jag inte vad jag ska göra riktigt. jag har aldrig förlorat någon människa på det sättet och kan inte sluta att tänka på att aldrig verkligen är aldrig. tydligen så är jag mycket känsligare och påverkas mycket starkare än jag trodde vilket nästan gör mig rädd. jag känner inte igen mig själv, det är inte såhär hanna är. inte egentligen iallafall. jag vill inte ha det såhär. jag älskar dig.