en sak som jag är bra på, det är att släppa allt när jag mår dåligt. jag kan strunta i att gå till skolan, träna, plugga osv. tyvärr är detta inget bra sätt att hantera allt. det är inte heller bra att begrava sig i skolarbete för att slippa tänka på omgivningen, vilket är vad jag planerar att göra varje gång jag mår dåligt. varför allt känns skit nu är väl i stort sett samma saker som innan. allt känns värdelöst och onödigt.

vad som fick mig börja tänka idag var det jag fick reda på imorse, en kille i falköping begick självmord i natt. jag kände honom inte, jag tror inte ens att jag hade pratat med honom någon gång, men jag visste vem han var. han hittade antagligen ingen annan utväg, och om jag ska vara ärlig har jag tänkt samma tanke många gånger. vad finns det egentligen som gör livet värt att leva? glädje? vänskap? kärlek? jag vet inte, men allt känns så onödigt ibland. det känns fejkat. ett skratt kommer bara hålla mig glad för en stund tillskillnad från stressen man känner hela tiden, ångesten och allt annat som får en att må dåligt. vad finns det för anledning att ha roligt om man vet att det snart kommer ta slut och att du ikväll kommer ligga och gråta i badkaret över allt dåligt som finns och händer.

jag vet inte egentligen om det som händer mig är värt att må så dåligt över som jag gör. det känns som att det finns så sjukt många där ute som går igenom saker som är tusen gånger värre och ändå inte bryter ihop på det sättet jag gör så lätt. antagligen är det bara jag som har riktigt dåligt psyke, så kan det mycket väl vara. men det känns som att varenda litet bakslag jag får, eller varenda negativ sak som händer påverkar mig så mycket mer än alla andra.

jag pratade med en kompis idag som sa att de som begår självmord är värda det. vad hon menade med det förstår jag verkligen inte, men hon tog upp saken med att man inte ens tar ansvar och söker hjälp för sina problem. jag känner det nu, det som många andra antagligen känner. varför skulle någon bry sig om mina problem, det som får mig att må dåligt? varför tar man istället inte hand om dem som mår värre, det är onödigt att lägga ner tiden på mig. dessutom är det pinsamt att söka hjälp, jag skulle skämmas över att boka ett möte med en psykolog etc. för att prata. jag skulle känna mig patetisk. kanske är lite därför som jag har den här bloggen. ni som läser får verkligen följa det som händer längst inne inom mig, jag skriver saker som jag aldrig sagt till någon om som jag antagligen skulle föredra att aldrig nämna till någon heller. därför skulle jag vilja be er som läser att ta inte upp någonting personligt som jag skriver med mig. igronera det bara. jag har inte bloggen för att jag vill att folk ska veta, jag har den för att jag behöver skriva. sen så är jag rätt säker på att jag kommer vilja gå tillbaka och läsa det här sen. godnatt!