jag har precis genomgått en sak som alltid tidigare har varit extremt ångestfylld för mig. jag har haft panik, jag har skolkat på grund utav det och jag har stått på skoltoaletten och gråtit innan för att jag verkligen inte vill. självklart så pratar jag om muntlig presentation, redovisning, föredrag, tal eller vad sveriges alla skolelevar kallar det för.

jag var aldrig riktigt varit rädd att visa upp vem jag var, vad jag tyckte eller hur jag kände i olika situationer när jag var riktigt liten. på dagis var det jag som var bossen och mötte jag andra bestämda barn blev det ofta lätt bråk. när jag hoppade över sexårs för att börja i ettan när jag precis hade fyllt sex började min osäkerhet. i början var den framförallt för att klassen kändes så mycket större, jag kom ju istorsett direkt från dagis. jag hade precis fyllt sex år men minns fortfarande första gången jag tittade in i klassrummet på jessika och andrea som skulle väga upp hur många hekto som gick på ett kilo. att jag kände mig osäker i den nya klassen var fullt normalt, men att jag aldrig riktigt kände att jag var värd någonting har defenitivt bidragit till min stora osäkerhet jag länge har känt för mig själv. jag fick kompisar i klassen redan från början och det var inte ofta problemet med att jag inte hade någon att vara med kom upp, men det fanns en tjej som ändå lyckades få mig känna mig sämre än alla andra. hon var ofta på mig med pikar om mig, min familj och framförallt mitt utseende. även fast jag har försökt att förlåta henne så vet jag att jag aldrig kommer att glömma vad hon har gjort mot mig, det har format min personlighet så enormt mycket.

jag har länge kämpat med extrema komplex, detta tillsammans med den stora osäkerheten jag alltid kände har fått mig tro att det jag säger inte spelar någon roll. under redovisningar önskade jag att alla skulle sitta och prata med varandra och varken höra vad jag hade att säga eller ens se att jag stod där framme. jag ville stå där framme och rabbla min text med mitt generade ansikte och mina darriga händer utan att någon märkte det, bara för att få det överstökat. idag hade jag redovisning, och det är klart att mina händer darrade- det går tydligen inte att undkomma för mig. men jag genomförde redovisningen utan problem och jag blev inte ens generad.

jag är så mycket starkare i mig själv idag. jag vet att jag är värd att lyssna på precis lika mycket som alla andra och vågar oftast stå för det jag tycker. jag har fortfarande problem att improvisera och debattera då folk lyssnar, men jag jobbar på det. jag har valt kursen "konsten att tala" och hoppas på att få läsa den nästa termin och jag vet att min skräck att tala inför folk snart helt kommer att försvinna. med den här texten så vill jag iallafall försöka få er unga tjejer (och killar kanske?) som läser detta att förstå att det bästa du kan göra för att komma över din rädsla är att möta den. tvinga dig själv att redovisa, försök att uttrycka dina åsikter i grupp även fast det är jobbigt, prata med din lärare om tips och återigen: tvinga dig själv igenom det! det man har hört om att det blir lättare för varje gång är verkligen sant, även fast det känns som att det går extremt långsamt i början. lycka till, du är inte ensam!

lilla hanna i sjuan, haha